Del 1: Inkafolkets quipus – matematikens trådar

När Inkariket stod på toppen av sin makt under decennierna före spanjorernas ankomst hade det mer än tio miljoner invånare, omfattade allt från djupa skogar till bergiga ökenlandskap och spände över ett bergsmassiv lika stort som Västeuropa. På bara tre århundraden hade inkafolket, ett litet folkslag från Cuzcodalen, underkuvat alla Andernas tidigare riken. När det var som störst sträckte sig Inkariket längsmed nästan hela Sydamerikas västkust – rikets nordspets skiljdes från dess sydspets av en sträcka på mer än 500 mil, lika långt som mellan Stockholm och Kairo.

Från norr till söder genomkorsades Inkariket av fyra tusen mil av stenlagda vägar, som ofta klängde sig fast mot branta bergväggar, löpte längsmed smala klippsprång och korsade vilda vattendrag över höga broar. De användes för militära transporter, men kanske fylldes deras viktigaste uppgift av de snabba chasquis, löpare som bar med sig quipus, trådmeddelanden, från rikets avlägsna delar. Dessa quipus, eller khipu på inkafolkets språk, kunde innehålla information om sådant som militära slag, tillståndet i provinserna eller skattskrivning.

Informationen som chasquis bar på var avgörande för att förvaltningen i huvudstaden Cuzco skulle veta vilka resurser som fanns i riket. Nyerövrade landområden mättes upp och deras resurser och invånarantal nedtecknades och arkiverades. Sådana räkningar genomfördes i hela Inkariket med mellan tre och fem års mellanrum. Den halvindianske författaren Garcilasco de la Vega berättar om hur betesmarker, berg och kullar, åkermarker, egendomar, gruvor för metall och salt, källor, floder, bomullsfält och flockar av både kött- och ullproducerande djur katalogiserades, dels för byar och dels för enskilda ägare. Slutligen sammanställdes en rapport över hela provinsen. Quipus var så avgörande för inkasamhället att spanjorerna tvingades tillåta deras användning, trots att de själva aldrig lärde sig förstå dem, långt efter att de erövrat och besegrat själva Inkariket.

Inkariket genomkorsades av stenlagda vägar, som användes för snabb kommunikation mellan rikets avlägsna delar. Utöver militära förflyttningar användes de av löpare, som snabbt kunde bära quipus in till huvudstaden. En del av vägnätet är så välbevarat, att det idag är öppet för vandringsturister. Foto: Wikipediaanvändare Pajaro, Public domain.

Närvaron av quipus i Inkarikets vardag fick den spanske conquistadoren Hernando Pizarro erfara år 1533, året efter den europeiska landstigningen. På sin väg upp längsmed inkavägarna mot de andinska högländerna levde han och hans soldater på den mat och de förnödenheter – bland annat ved, majs och chicha, ett slags majsöl – som de kunde hitta i Inkarikets livsmedelsförråd. För oss beskriver Pizarro hur de ansvariga indianerna knöt upp och knöt om knutar på sina quipus, allteftersom han eller hans män tog saker ur förråden, i något slags försök att bokföra den oväntade förlusten. Ironiskt nog kunde spanjorerna också observera hur de matförråd som de plundrat snabbt återfylldes med de saknade varorna från övriga riket.

Quipus författades på många platser i Inkariket – oftast var det byns äldsta invånare som bar ansvaret för att bokföra och katalogisera byns egendomar och produktion i form av quipus. Dessa quipus överlämnades sedan till speciella knutskriftslärda, quipucamayocs, som fanns i huvudstaden och i Inkarikets olika administrativa centra. Quipucamayocs sammanställde de enskilda byarnas quipus till en bokföring för hela provinsen. De officiella quipus verkar ofta ha tillverkats i flera kopior, så att de kunde förvaras både i provinsadministrationens och i det kejserliga hovets arkiv.

Den här teckningen av en quipucamayoc, knutskriftslärd, förfärdigades efter den spanska erövringen av den inhemske historikern och adelsmannen Guaman Poma. Quipucamayocs fanns både ute i provinserna och vid kejsarens hov i Cuzco, och hade den viktiga uppgiften att sammanställa och uttolka både de quipus som skickades kors och tvärs över riket och de mer okända, som verkar ha författats i matematiskt, astronomiskt eller rent av litterärt syfte. I nedre vänstra hörnet ses en inkaindiansk abakus, en så kallad yupana, som quipucamayocs använde för att göra sina beräkningar. I stor stil står TAVANTIN SUIO, inkafolkets eget namn på sitt rike, följt av det omisskänneliga QUIPO.

Quipucamayocs var utsända från huvudstaden, där de hade genomgått en utbildning i inkafolkets historia och quipu-tradition, så att alla officiella quipus skulle följa samma mall – för innan Inkarikets tid var en quipu sällan den andra lik. Inkariket sträckte över oräkneliga tidigare kulturer, som var och en hade utvecklat sin egen quipu-tradition. Genom sin explosionsartade utvidgning ärvde Inkariket denna mångfald av olika folkslags traditioner. Resenärer som reste genom Inkariket efter den spanska erövringen kan också berätta, att quipus både såg olika ut och utlästes på olika sätt i de olika landsdelarna. De lokala quipus, kan man säga, följde var och en sin egen logik. Variationsrikedomen bland quipus innebär ytterligare utmaningar för dem som försöker avslöja deras hemligheter.

Den stora lokala variationsrikedomen i quipu-tradition beror således till stor del på att traditionen att väva in budskap i knutar egentligen är långt mycket äldre än Inkariket – vissa forskare spekulerar till och med i att vävnadskonsten i själva verket uppfanns för att tillverka de tidiga quipus och först senare kom att användas för att tillverka kläder. Vid en utgrävning av staden Caral i Supedalen i dagens Peru hittade arkeologerna en quipu, som tros vara hela fyra och ett halvt tusen år gammal och således härstamma från en högkultur, ibland kallad Norte Chico-civilisationen, som var jämnårig med det faraonska Egypten. Quipun från Caral är fortfarande omstridd, men skulle kunna komma att fullständigt rita om historien. De äldsta säkert daterade quipus stammar dock från 800-talet e.Kr., något som ändå daterar dem flera århundraden innan Inkarikets uppkomst.

Resterna av vad som för tusentals år sedan var två pyramider markerar platsen för staden Caral, en gång del av Norte Chico-civilisationen. Bland fynden från Caral finns ett föremål, som vissa tror är världens äldsta quipu med mer än fyra tusen år på nacken. Foto: Percy Meza, CC-BY-SA 3.0

Lokala quipu-traditioner har också i många fall visat sig mer varaktiga än Inkarikets officiella quipu-arkiv. Än idag kommer quipu-liknande knutskrift till användning i vissa peruanska byar, t.ex. för att nedteckna överenskommelser eller bokföra vem som deltar i de bygemensamma arbetena. Etnologen Frank Salomon har visat att quipus idag liksom under Inkarikets tid fyller viktiga lokala funktioner ute på landsbygden, t.ex. för att nedteckna överenskommelser mellan boskapsskötare och jordbrukare, vars vitt skilda livsföringar ofta samexisterar i en och samma by. De boskapsskötande familjerna tillbringar ofta långa tider högt uppe i bergen långt ifrån byn, vilket förstärker behovet av att befästa viktiga överenskommelser mer än bara muntligt. Moderna quipus har studerats noga av ett flertal forskare och är relativt väldokumenterade. Även om de har stora likheter med inkafolkets quipus, skiljer sig de moderna och de antika quipus allt för mycket åt, för att kunna fungera som en quipus Rosettasten.

Quipus framträdande och grundläggande roll i Inkarikets administration tillsammans med deras totala olikhet jämfört med alla andra kända skriftsystem har gjort dem till mystiska objekt som länge pockat på västerländska arkeologers och fornforskares uppmärksamhet. Redan under decennierna efter den spanska erövringen lockade de till sig intresset hos flera av de spanska erövrarna, många av vilka ställde samman sina egna, mer eller mindre fantasifulla uttolkningar. Synen på quipus under den här tiden var av religiösa orsaker starkt polariserad, inte minst mellan de som ville visa att quipus var ett slags skriftspråk och därmed upphöja inkafolkets språk, quechua, till samma nivå som västerländska språk och de som snarare ville tona ned quipus betydelse och ansåg dem heretiska. Hursomhelst har den mångfald av olika system och stilar, som quipus uppvisar, i alla tider gjort dem till lika inbjudande och oförglömliga som motsträviga studieobjekt.

Det här inlägget är det första i en serie om två inlägg om inkafolkets quipus. Nästa del hittar du här.