Del 2: Skrivkonst och matematik i Inkarikets tidevarv

Det här inlägget är det sista i en serie om två inlägg om inkafolkets quipus. Det första inlägget hittar du här.

På den här quipun syns tydligt de rader, som separerade knutar med entals-, tiotals- och hundratalsbetydelse. Knutarna på den nedersta raden betydde ental, nästa rad tiotal och den (på den här quipun) översta raden hundratal. Man har hittat quipus med upp till sex rader av knutar. Just den här quipun residerar idag på Museum für Völkerkunde i Berlin. En sammanställning av bilder på intressanta quipus har gjorts av Harvard University inom ramen för Khipu Database Project, vars hemsida återfinns här.

Det under lång tid dominerande sättet att utläsa quipus – som tabeller av siffror utan vare sig rubriker eller förklarande text – växte fram ur den engelske arkeologen L. Leyland Lockes banbrytande arbete i början av 1920-talet. Locke insåg att knutarna på quipus hade olika numeriskt värde, beroende på hur högt på tråden de satt. Quipus var alltså ett slags positionssystem! Knutar som satt längst ut från huvudsnöret räknades som ental. Nästa grupp in mot huvudsnöret representerade tiotal, och så vidare.

En schematisk skiss över hur Locke uttolkade quipus visar de olika nivåerna på knutar och vilka värden det ger till trådarna. En quipu byggde på ett huvudsnöre, på vilket sidotrådar knöts. Sidotrådarna kunde fästas på huvudsnöret på flera olika sätt och t.o.m. ha egna sidotrådar. Vilken ände av huvudsnöret som representerade början markerades med en stor knut. En lättillgänglig beskrivning av hur knutarna på quipus kan ha utlästs ges av Marcia och Robert Ascher i boken Code of the Quipu.

Som senare quipu-forskare poängterat utelämnar Locke mycket av den information, som bevisligen lagrades in i quipus på andra sätt än med rader av knutar. En viktig del i arbetet med att framställa en quipu var att kombinera olikfärgat garn till trådar med en lång rad olika färger och strukturer. Locke lämnar ingen förklaring till varför det skulle vara så viktigt och beskriver inte heller de många olika sorters knutar, som quipucamayocs använde sig av. Idag tror man att de olika färgerna användes för att särskilja olika varor eller olika slags information.

Lockes tolkning, att quipus uteslutande var numeriska, eller rent av ett slags statistik, förblev den förhärskande bilden av quipus fram till ungefär 1970-talet, men utgör än idag grundbulten i vår kunskap om quipus. Gradvis har vår förståelse av quipus utvidgats, och vi vet idag att de inte enbart användes för att bevara och överföra statistik. Kanske hade de rent av litterära kvaliteter, för även om man ännu inte lyckats utläsa någon hel quipu från Inkarikets tid, har somliga försökt matcha mönstret av knutar mot de versmått som används i dikter på quechua, Inkarikets administrativa språk såväl som inkafolkets språk än idag.

En annan kritik mot Lockes uttolkning är att många quipus skickades långväga över det vidsträckta riket och förvarades långa tider i arkiv, ofta både lokalt och vid det kejserliga hovet i Cuzco. Hur skulle en mottagande quipucamayoc kunna känna till knutarnas betydelse, ifall quipun inte innehöll mer information än bara siffror? I ögonvittnesskildingar från inkatiden kan man till och med hitta beskrivningar av hur en quipucamayoc under en ny Inkakejsares kröning läste upp alla den föregående kejsarens dåd och förtjänster utifrån arkiverade quipus. Mycket tyder alltså på att en quipu kunde innehålla mer information än bara siffror.

Under utgrävningar av ruinstaden Puruchuco nära Lima hittades ett lerkärl med tjugoen quipus, till synes nedgrävt i vad som förefaller ha varit en quipucamayocs verkstad. De tjugoen quipus har därefter kommit att erbjuda en viktig ledtråd till hur enskilda quipus relaterade till varandra, hur de hängde samman och tillsammans skapade ett meningsfullt nätverk av information.

Ruinstaden Puruchuco, numera omringad av den växande mångmiljonstaden Lima, fungerade under Inkarikets tid som ett viktigt administrativt centrum. Till komplexet hörde bland annat en quipucamayocs verkstad. I verkstadens golv hittades ett lerkärl med tjugoen quipus nedgrävt. Foto: Harley Calvert, CC-BY-SA 3.0

Med hjälp av en dataanalys av quipurna från Puruchuco upptäckte Gary Urton och Carrie J. Brezine att åtminstone fem av de quipus som hittades i Puruchuco tillsammans bildar ett slags bokföringshierarki, där flera detaljerade quipus successivt sammanställs i allt mer övergripande nivåer. Varje nivå fanns åtminstone i två exemplar, vilket tyder på att det ena skulle skickas iväg, antagligen till hovet i Cuzco, och det andra behållas lokalt som referens. De mest detaljerade quipus, det Urton och Brezine betecknar nivå I, kännetecknas av en sekvens av fyra färger som upprepas flera gånger. Färgerna går igen i quipus på nästa nivå, där flera av värdena med samma färg på nivå I summeras. På samma sätt sammanställs quipus på nivå II till quipus på nivå III. Både siffror och färger stämmer mycket väl överens mellan de tre nivåerna.

De båda övre nivåernas quipu innehåller ett inledande stycke på ungefär tolv trådar med tre typiska 8-formiga knutar. Denna konstellation av knutar skulle enligt Urton och Brezine kunna vara ett slags knut-namn på Puruchuco, så att de quipucamayocs som tog emot och arkiverade quipus i Cuzco skulle veta varifrån just dessa quipus kom. Quipus på nivå I saknar sådan märkning, kanske för att de inte var avsedda att transporteras någonstans. Kanske hade de redan sänts in till Puruchuco från någon mindre kringliggande by och bar därför den byns, för oss okända märkning.

Denna färgglada quipu visar vilken värdefull informationskälla trådarnas färger skulle kunna vara. Även om vi inte känner till deras exakta betydelse, vet vi numera att de spelade en viktig roll när en quipu lästes ut. Fortfarande tvistar de lärde om färgerna var standardiserade, så att en viss färg betydde samma sak för alla quipucamayocs, eller om varje quipucamayoc hade sin egen uppsättning betydelser och färger. Även om det saknas bevis, verkar ju det faktum att quipus skickades mellan Inkarikets städer tyda på det förstnämnda. Foto: Wikipediaanvändare Lyndsaruell, CC-BY-SA 3.0 

Under årtiondena efter den spanska erövringen av Inkariket var det flera författare, med indianskt såväl som spanskt eller blandat påbrå, som försökte nedteckna de vanor och traditioner som hade hört Inkarikets tidevarv till. Medvetna om att kulturen stod inför dramatiska förändringar ville de sammanfatta det viktigaste från tiden innan spanjorernas ankomst, i form memoarer, historier och reseskildringar. Dessvärre lämnade ingen av dessa författare någon heltäckande beskrivning av hur quipus fungerade. Inte heller verkar någon spanjor lyckats lära sig deras svåra konst, trots att de tvingades erkänna att Inkarikets bokföring var både effektiv och pålitlig. Och att kunskapen om hur det egentligen gick till inte spreds är kanske inte så märkligt – troligtvis var det en yrkeshemlighet som vaktades noga av de knutskriftslärda.

Quipus var välfungerande sätt att nedteckna data, tabeller och kanske även litterära berättelser och beskrivningar. De tvingar oss att omvärdera bilden av Inkariket som ett rike utan skriftspråk. För att göra sina beräkningar, använde inkafolket olika hjälpmedel i form av stenar, majskorn eller en speciell sorts kulramsliknande konstruktion, som kallades yupana (som kan ses längst ned till vänster i den här bilden från det föregående inlägget). Vi vet att astrologer vid inkahovet noga kunde bestämma datum för astronomiska händelser, som t.ex. när inkakejsaren reste till Solön i Titicacasjön för att tillsammans med aristokratin beskåda vår- och höstdagjämningen. För att kunna göra det, måste de ha haft någon slags trigonometrisk kunskap. Av den anledningen har vissa, ännu förgäves, försökt mönsterigenkänna viktiga tal, t.ex. π, som borde dyka upp i de quipus som förväntas beskriva de astronomiska beräkningarna.

Solön i Titicacasjön blev efter sitt införlivande i Inkariket en vallfärdsort dit det kejserliga hovet och aristokratin reste för högtidliga ritualer. Inkahovet förlitade sig på speciella astrologer och matematiker, som bestämde datum för de olika högtiderna. Säkerligen fördes dessa kalendrar med hjälp av en quipu, men eftersom ingen lyckats läsa ut någon quipus betydelse, vet vi inte vilken. Foto: Steve Bennett, CC-BY-SA 4.0

På grund av alla de historiens vagheter som omgärdar inkafolkets quipus är det kanske inte så märkligt, att "Hade Inkariket något skriftspråk?" är den mest fruktade frågan bland de som forskar om Inkarikets historia, eftersom frågan i all sin enkelhet saknar ett bra svar. Nej, inkafolket hade inget skriftspråk i västerländsk mening – tecken tryckta i lera eller ritade på pergament eller papper. Men ändå är det omisskännligen så, att Inkariket uppvisade en grad av komplexitet, organisation och struktur, kort sagt ordning, som vore helt omöjlig utan något slags skriftspråk. Utifrån fragmentarisk, ibland till och med förvirrad, förtegen eller fördomsfull vittnesbörd, framträder en bild av en kultur med litterär tradition och historieskrivning långt utöver vad conquistadorerna eller historikerna kunde föreställa sig.

Under loppet av de senaste decennierna har vår förståelse av Inkarikets quipus revolutionerats. Många quipus är visserligen tabeller av siffror och statistiska data, råmaterialet för att driva ett av världens stora imperier, men quipus har visat sig innehålla mycket mer. Under kröningsceremonin i Cuzco ingick att quipucamayoc läste upp den döde kejsarens stordåd, kontrakt och överenskommelser nedtecknades med knutarnas hjälp. Det är uppenbart att det ännu döljer sig många hemligheter i de trådarnas olika färger, knutarnas olika former och vävningen olika riktningar. Och återigen finns det gott hopp om att de ännu så länge tysta quipus en dag åter skall få tala.

Vissa quipus kunde bli mycket omfattande, om det var mycket information som skulle överföras. Siffror och kanske även text bäddades in i quipus med hjälp av egenskaper som knutarnas form och trådarnas färger. Vår förståelse för dem är dock ännu i sin linda – quipus väntar ännu på sin Champollion. Just den här quipun finns idag i Världskulturmuseets samlingar i Göteborg. Fler bilder på quipus finns på den här hemsidan. Foto: Gary Urton

Det här inlägget är det sista i en serie om två inlägg om inkafolkets quipus. Det första inlägget hittar du här.