Det är lätt att förledas
tro att städer är organiska. Det räcker att se hur stor del som består av trä –
och inte att glömma, människor; de är ju själva kärnan i varje stad. Även om
man skulle kunna resonera att trähusstäder likaväl som stenhusstäder
(i viktprocent) huvudsakligen består av sten och grus, så var det inte det jag menade.
Det är även lätt att
förledas tro att städer växer enligt organiska mönster – eller, det vill säga,
i organisk avsaknad av mönster
–
att de breder ut sig av sig själva, sväljer
böljande kullar, dämmer ut marskland och leder om floder, och att de gör så organiskt, utan planering.
Den världsberömda toskanska staden San Gimignano, skiss av Joseph Pennel, 1883 |
Den känsla (det är inte
för inte människor nästintill vallfärdar till San Gimignano) som finns i en sådan,
organisk, stad är något som många
stadsplanerare försökt återskapa. Det är någonting i de vindlande gatorna som
fångar och som trollbinder; inte bara det att de skyddar mycket bättre mot vind och
kyla än de långa, breda avenyer som sedermera har blivit – och fortfarande är –
moderna. Själv skulle jag förmoda, att ett mer detaljrikt arkitektoniskt formspråk är mindre
känsligt mot att någon detalj försvinner eller förfars – om mönstret inte är
uppenbart, blir det inte märkbart mindre uppenbart om en del av det uteblir –
medan om man istället har en minimalistisk stadsplanering ser allting
fantastiskt ut i datormodellen där det är helt och rent, men så blir det tyvärr
aldrig i vår allestädes närvarande verklighet.
Men allt det där var ett
stickspår, och ett alldeles för långt sådant också om man sätter den sidan
till, för huvudnyheten är en nyhet som mer sanningsenligt skulle benämnas
gammelhet numera, presenterad i denna artikel i SvD. Där presenteras nämligen teorin om
att alla dessa fina, charmiga organiska städer inte överhuvudtaget var
organiska, utan snarare frukten av mästerlig och rationell
stadsplanering.
Snarare, menar man, att vår uppfattning om den "organiska", medeltida staden är en nostalgisk missuppfattning, född ur jämförelsen av industrialismens rektangulära Manhattan och de raka gatorna i de romerska garnisonsstäderna med mysiga, ofta kulturminnesmärkta städer från 1000-talets våg av stadsgrundanden. Istället menar Klaus Humpert och Martin Schenk som skrivit den bok artikeln refererar, Entdeckung der mittelalterlichen Stadtplanung, eller ungefär "Upptäckten av medeltidens stadsplanering", att städerna ritades upp efter detaljerade stadsplaner bestående av regelbundna geometriska former: rektanglar, cirklar, trianglar, kvadrater och oktagoner.
Snarare, menar man, att vår uppfattning om den "organiska", medeltida staden är en nostalgisk missuppfattning, född ur jämförelsen av industrialismens rektangulära Manhattan och de raka gatorna i de romerska garnisonsstäderna med mysiga, ofta kulturminnesmärkta städer från 1000-talets våg av stadsgrundanden. Istället menar Klaus Humpert och Martin Schenk som skrivit den bok artikeln refererar, Entdeckung der mittelalterlichen Stadtplanung, eller ungefär "Upptäckten av medeltidens stadsplanering", att städerna ritades upp efter detaljerade stadsplaner bestående av regelbundna geometriska former: rektanglar, cirklar, trianglar, kvadrater och oktagoner.
Definitionen av en cirkel (var vänlig och plocka fram den högdragna rösten) är
att alla punkter längsmed dess omkrets har samma avstånd till en och samma fixerade
punkt i planet. Och det ger den en rad spännande egenskaper. För det första har
den oändligt många hörn, vilket innebär att den ger mesta möjliga area med minsta
möjliga omkrets. För det andra ger den ett behov, och en möjlighet, att bestämma π. Man skulle visserligen kunna
finna rader av spännande egenskaper, men just denna leder oss in på något
annat spännande – nämligen ytterligare en antik grekisk hatkärlek: Cirkeln och
Sfären.
I den grekiska världsbilden, kom dessas perfektion näst efter det gyllene snittet (länk till tidigare inlägg); Aristoteles
ansåg att hela universum var uppbyggt av en rad överlagrade sfärer med jorden i
mitten, en vy senare övertagen av kyrkan; de antika grekerna var långt ifrån
främmande från idén att jorden i sig skulle vara en sfär och Ptolemaios (och
i synnerhet det efterföljande millenniets astronomer) gick långt i sina försök
att bevisa att alla planeterna rörde sig i cirklar och cirklar på andra cirklar,
cykler och epicykler, runt jorden. Den åsikten, bortsett från solens och epicyklernas plats
respektive varande i det hela, hade för övrigt även Kopernikus. Pythagoréerna
(länk till tidigare inlägg)
lär dessutom har sett cirkeln som en symbol för själen.
Men, liksom alltid och liksom med det gyllene snittet, fanns det en lite hake. De antika grekerna var nämligen av den åsikten, att alla tal skulle gå att uttrycka i bråkform, vilket, förargligt nog, inte är möjligt med varken φ, det gyllene snittet, eller π – även om många genom årens lopp har försökt; vissa har faktiskt kommit mycket nära. Till råga på allt är π transcendentalt, det vill säga är inte roten till någon algebraisk ekvation.
Cirkeln återkommer genom vår kulturhistoria. Leonardo da Vincis vitruvianske man är ett exempel, andra är alla de cykliska förlopp som ständigt omger oss, liksom det berömda ekorrhjulet. Faktum är att de är så vanliga att det är lätt att förledas tro att allt är cykliska förlopp, för att, så att säga, sluta cirkeln.
Och slutligen vid närmare eftertanke: Om något inlägg, så kan detta omöjligtvis ha varit ett stickspår. Anledningen är
enkel: jag har aldrig sett ett cirkelformigt sådant. För vändplatser
räknas väl inte?