Ptolemaios modell av solsystemet var i många avseenden häpnadsväckande. Utifrån antikens teknologi och, jämfört med renässansens, rudimentär matematik skapade han en bild av himlakropparnas banor som inte bara kunde förklara deras rörelser över natthimlen, utan också kunde förutsäga händelser som sol- och månförmörkelser. Problemet var bara att den är helt fel. Genom hela sin levnad underkastades Ptolemaios solsystem förändringar och förbättringar, av såväl islamska matematiker och astronomer som av kristna och judiska. Allteftersom den ena epicykeln lades till den andra blev matematiken mer och mer svårhanterlig. Men ändå slog dess förutsägelser i allt högre utsträckning fel. Det system som i drygt tusen år hade försett vår del av världen med närmast ofelbara förutsägelser om de himmelska rörelserna började sakta spricka.
Den förste att påpeka bristerna i Ptolemaios modell av solsystemet var den fransk-judiske astronomen, matematikern och rabbinen Levi ben Gerson, också känd under sitt latiniserade namn Gersonides. Utöver att han vågade påpeka det alltmer uppenbara, skiljde sig ben Gerson från sina samtida judiska teologier i det att han ville ge plats åt förnuftet i uttolkningen av Torahn. När förnuftigt resonemang visade att en bokstavlig tolkning av Torahn måste vara fel, betydde det att man skulle söka en metaforisk eller symbolisk tolkning av den gudomliga texten, snarare än att helt avfärda förnuftet och logiken. Det är knappast en överraskning att ben Gerson skaffade sig många fiender.
Ben Gerson motsatte sig således månghundraårig tradition inte bara på astronomins område, utan även på teologins och filosofins. Men det var nog också mycket tack vare sin något kaxiga syn på religiös doktrin som hans banbrytande och smått våghalsiga framsteg kom att bevaras, för även om de inte uppmärksammades av hans samtid, har ben Gersons kontroversiella åsikter kommit att citeras upprepade gånger genom århundraden, om än ofta bara som ett negativt exempel eller rent av hån. Men tack vare det har Ben Gersons idéer bevarats och kommit i händerna på senare generationers nytänkare, som Leibniz, Spinoza och inte minst Kopernikus.
Men Levi ben Gerson var inte framförallt filosof. Under den första halvan av 1300-talet publicerade han ett antal böcker om både matematik och astronomi, som bland annat berörde geometri och trigonometri. I sin viktigaste bok, Milhamoth Adonai, ungefär Herrens krig, beskriver han bland annat flera brister i den modell av solsystemet som Ptolemaios fastlagt mer än tusen år tidigare.
Föga förvånande visade experimenten att Ptolemaios hade fel, men bara det var ett gigantisk steg. Som första astronom på mer än tusen år, vågade ben Gerson dra slutsatsen att experimenten visade rätt och att Ptolemaios hade fel, och därmed ifrågasätta det som tidigare hade varit omöjligt att ifrågasätta. Just att han gjorde det med hjälp av ett experiment gjorde honom dessutom till en, om än ofta förbisedd, pionjär inte enbart inom astronomin, utan också för vetenskapen som helhet.
Dessvärre kunde ben Gerson inte formulera någon egen modell av solsystemet. Hans verk var att konstatera att Ptolemaios världsbild var fel – att planeterna inte rör sig i epicykler och att stjärnorna befinner sig långt mycket längre bort än vad Ptolemaios och hans efterföljare ville göra gällande. Ben Gerson var således inte den som födde fram den nya astronomin, men han var den förste som vågade peka ut bristerna i den gamla.
Över de påföljande generationerna skulle ben Gersons slutsatser komma att kritiseras och hånas; Ptolemaios lära var fortfarande den förhärskande världsbilden. Otroligt nog tilläts ben Gersons böcker dock stå kvar i bibliotekens hyllor och Milhamoth Adonai översattes till och med till latin. Tvåhundrafemtio år efter att ben Gersons genomfört sitt experiment skulle just den boken hittas av en stigande stjärna på astronomins himmel – en ung man vid namn Johannes Kepler.
I Kepler bevittnar vi också mötet mellan astronomin och fysiken. De två vetenskaperna, som idag ligger så nära varandra att de närmast är en var på Keplers tid helt åtskilda. Astronomin låg närmare matematiken, sysslade med gudomliga former och – även om den heliocentriska världsbilden, med solen i mitten, vann allt större gehör – försvarade i de flesta fall fortfarande himlakroppar som rörde sig tvärt emot fysikens kraftlagar, lagar som för den sakens skull ännu inte kartlagts.
Kepler hörde till dem som, liksom ben Gerson tre århundraden tidigare, tvivlade på att jorden låg i universums centrum och att solen roterade kring jorden. Vilka krafter skulle kunna få solen att dansa fram och tillbaka över himlen? Den gamla modellen var uppbyggd kring två centrala grundantaganden, som ingetdera tog hänsyn till att även planeterna påverkades av fysikens krafter, nämligen (1) att alla planetbanor är uppbyggda av cirklar, eftersom cirkeln är den mest perfekta formen, och (2) att jorden, som centrum i Guds skapelse, också måste vara solsystemets och hela universums centrum. Fysikens lagar ansågs inte gälla i rymden och de lagarna var heller inte matematiskt formulerade. Perfektion och gudomlig konstruktion hölls som bättre förklaringar till himlakropparnas rörelser.
Sitt första vetenskapliga genombrott fick Kepler genom insikten att de fem platonska kropparna (tetraedern, oktaedern, kuben, ikosaedern och dodekaedern) kunde placeras omväxlande med sfärer för att beskriva de kända planeternas banor. Idén var typisk för Kepler: Fem perfekta former, ärvda från antikens filosofer, sammanfogades till ett harmoniskt urverksliknande universum. Keplers solsystem var en matematikers dröm, och idén, som han själv beskrev som en närmast religiös uppenbarelse, mynnade ut hans första bok, Mysterium Cosmographicum, som publicerades 1596 i Tübingen.
Under 1600-talets första år arbetade Kepler om sina teorier. Liksom han gjort i arbetet med Mysterium Cosmographicum föreställde sig Kepler solsystemet som en avbild av Guds världsordning. För Kepler låg solen i centrum av universum på samma sätt som Gud var centrum i tillvaron. Solen, i överförd bemärkelse Gud, utstrålade således inte bara ljus och värme, utan den kraft som fick alla planeter att röra sig. Ju längre ifrån solen en planet befinner sig, desto mindre rörelsekraft får den från solen och desto långsammare rör den sig. Denna idé prövade han på Brahes data, och i slutet av 1602 kunde han konstruerade det som eftervärlden lärt känna som Keplers andra lag: Att en planets hastighet är omvänt proportionell mot dess avstånd till solen, på ett sådant sätt att planeten sveper över en konstant area per tidsenhet oavsett var den befinner sig i sin bana.
Efter att ha utarbetat en teori för planeternas rörelse gav sig Kepler i kast med att applicera sin teori på Mars bana. I sitt arbete utgick han från Tycho Brahes observationer, som Brahe under 1500-talets slut noggrant ställt samman efter observationer han gjort från sitt slott på Ven. Tycho Brahes dittills oöverträffat noggranna data skulle spela en avgörande roll för Keplers arbete. Problemet var bara att Kepler inte fick sin modell att stämma överens med Brahes observationer.
Boktiteln är talande, för med Astronomia nova landar Kepler äntligen i en ny och komplett bild av solsystemet, som kan ersätta Ptolemaios gamla modell med jorden i mitten. Över åren kommer visserligen nya planeter att upptäckas och många begrepp som Kepler tog för givna, inte minst tid och rum, att visa sig vara långt mer gåtfulla än vad han eller hans samtid kunde ana, men Kepler hade ändå lagt grunden för den vetenskapliga revolutionen på astronomins område. Han hade skapat den modell av solsystemet som står att finna i astronomiböcker, i föreläsningssalar och i planetarier runt om i världen, ännu i våra dagar.
Ett sådant tillfälle var när Sir Arthur Eddington år 1919 använde en solförmörkelse för att bekräfta Albert Einsteins då fyra år gamla relativitetsteori. Redan vid skiftet mellan 17- och 1800-talen hade Henry Cavendish och Johann Georg von Soldner till synes oberoende av varandra konstaterat att ljus påverkas av gravitationskraften och därför böjs av runt tunga föremål, som till exempel himlakroppar. Men 1915, när Einstein höll på att slutföra sitt arbete på den allmänna relativitetsteorin, upptäckte han att värdet som de hundra år tidigare hade beräknat bara var hälften så stort som det borde vara. Den andra halvan kunde istället förklaras med den allmänna relativitetsteorin.
Att mäta upp hur ljuset böjdes av runt solen, den tyngsta himlakroppen i vår närhet, skulle komma att bli det första starka indiciet på att Einstein hade rätt, och gjorde dessutom fysikern och matematikern med den galna frisyren berömd i hela världen. För att genomföra experimenten behövde Sir Arthur Eddington en total solförmörkelse, eftersom stjärnorna precis intill solskivan inte är synliga i dagsljus. Observationerna genomfördes samtidigt, den 29 maj 1919, på båda sidor om Atlanten: dels i Sobral i Brasilien, och dels av Eddington själv i São Tomé och Príncipe utanför Afrikas västkust. Resultaten var spektakulära och vann Eddington och Einstein en plats på världens löpsidor.
I sitt experiment undersökte sir Arthur Eddington om solens gravitation kunde böja ljus, så som Einstein hade förutsett. För att kunna se stjärnorna precis invid solskivan fick man invänta den totala solförmörkelsen i maj 1919. Till vänster syns den experimentuppställning forskningsgruppen satte upp i Sobral i Brasilien. Experimenten redovisades för övriga världen i en vetenskaplig artikel som publicerades i Royal Societys tidskrift året därpå. Artikeln illustrerades bland annat av bilden till höger, som visar den förtäckta solskivan omgiven av de något otydliga, men ändock så viktiga, stjärnorna. |
Därmed är serien om matematikens, astronomins och solförmörkelsernas historia till ända. Den första delen hittar du här.