Medeltida mönster möter modern matematik

I Topkapipalatsets museum ovanför Bosporen förvaras ett oansenligt men hemlighetsfullt medeltida dokument, en nästan 30 meter lång pergamentrulle fylld med geometriska figurer, men utan text. Topkapimanuskriptet andas matematisk historia och medeltida mysterier utan motstycke; dess historia handlar om girihmönster och medeltida mosaik, som tillsammans skulle kunna utgöra material för en matematisk thriller.

Panorama från Topkapipalatset i Istanbul, manuskriptets nuvarande hem, ut över Bosporen.

Men trots att det numer är infogat i Topkapimuséets samlingar som nummer 56, kommer Topkapimanuskriptet inte ifrån Istanbul, utan har sitt ursprung i 1400-talets Persien. Någon författare känner vi inte till, men bakom upptäckten, vars möjligheter manuskriptet torgför, stod med all säkerhet en genialisk matematiker, tillika arkitekt.

Två skisser ur Topkapimanuskriptet som illustrerar  överlagrade mönster, återspeglade eller återspeglingar av en arkitektonisk stil med hela Mellanöstern som spännvidd, och mer därtill. Här finns fler foton ur Topkapimanuskriptet.

Isfahan är inte bara känd för sina gamla broar, som än idag binder samman Zayandeflodens båda stränder, utan även för den mosaik, som bland annat bekläder Darb-i Imamgravens tak. Precisionen, mönstret och effekten som uppvisas hade helt enkelt varit omöjlig utan girihmosaikens metoder - dem som nedtecknades i Topkapimanuskriptet.

Idén bakom girihmönster kan dateras till långt bak i tiden, men någonstans kring 1200-talet skedde en revolution både i exaktheten med vilken mönstren kunde förfärdigas och i komplexiteten hos de mönster som tillverkades. Fram till sekelskiftet mellan 1100- och 1200-talen tror man att alla girihmönster tillverkades med passare och linjal. Eftersom girihmönster bygger på en femfaldig rotationssymmetri, av samma typ som den Dan Shechtman fann i sina kvasikristaller (dem kan du läsa mer om i detta inlägg), blir mönstren aldrig periodiska. Oavsett hur länge man fyller på, kommer mönstret aldrig att se ut precis som det gjorde när man började. Vill man att mönstret skall upprepas, till exempel vara likadant på båda sidor om en portal, får man börja om och göra exakt på samma sätt.

Runt ett valv i den gröna moskén i Bursa, i dagens Turkiet, har en struktur upprepats flera gånger, där varje tiohörning utgör en egen startpunkt, för att skapa ett periodiskt mönster. Mosaiken kan dateras till år 1424.

Ifall man då använder linjal och passare ansamlas småfel, oavsett hur noggrann man är, och det i en sådan takt att allt bortom mycket enkla mönster är otänkbara. De långt mycket mer avancerade mönster man hittar i senare mosaik, som kan innehålla hundratals tiohörningar och ibland upprepas på flera olika längdskalor, blir därför omisskännliga tecken på uppkomsten av en helt ny teknik, byggd på den matematiska insikten, att alla linjer och vinklar kan reduceras ned till fem små, olikformiga mosaikbitar.

Topkapimanuskriptet har givit oss kännedom om de fem girihbitar som de medeltida arkitekterna använde sig av. Bitarna användes som mallar, och när mönstret var färdigt behölls bara de linjer som i figuren målats blå. Här finns en beskrivning av hur man kan bygga egna Girihmönster i gratisprogrammet Google SketchUp.

Den nya metoden spreds som en löpeld och idag kan exempel på girihmönster ses i Indien, Uzbekistan, Turkiet och på många andra platser. Till sin största rätt kom den med de förbättringar som gjordes under 1400-talet, då mönstren blev större, mer komplexa och ibland överlagrade. Det är också vid den här tiden som Topkapimanuskriptet författares. Ett av de bästa exemplen på de mer avancerade mönstren som började dyka upp under 1400-talet hittar man i Darb-i Imamgraven, som färdigställdes år 1453.

På denna mosaik från Darb-i Imamgraven har två mönster överlagrats,  dels ett stort i de svarta linjerna, och dels ett mindre som fyllts i i mellanrummen. Några exempel där tre nivåers mönster överlagrats har man dock inte kunnat finna.

På grund av sina vinklar, som alla är multipler av 36 grader, ger girihbitarna upphov till tio- och femfaldig rotationssymmetri. På så sätt anknyter de till matematiska framsteg som gjorts först under 1900-talet, ett halvt millennium senare.

Peter Lu och Paul Steinhardt, som 2007 publicerade en artikel om girihmönstren, fann nämligen en överraskande likhet mellan de medeltida mönstren och de som Roger Penrose upptäckte år 1974. De upptäckte,  att de fem girihbitarna kan förenklas ytterligare till bara två bitar, Penroses berömda kil och pil, på engelska kallade "kite and dart". (Rapporten i sin helhet kan läsas här.)

Girihmönstren kan förenklas ytterligare till Roger Penroses kil- och pilbitar. Här ses ett exempel på hur tre av bitarna kan konstrueras. De röda och blå strecken till höger i bilden åskådliggör de matchningsregler, som Penrose formulerade och som de medeltida arkitekterna intressant nog ovetandes verkar ha följt. Bilden är från Lu och Steinhardts artikel.

Girihbitarnas släktskap med Penroses mönster gäller inte bara hur de byggs upp, utan de delar också ett antal fundamentala egenskaper. Det betyder inte minst, att de på många sätt innehåller det gyllene snittet. Exempelvis bildar de tiofaldiga symmetriaxlarna som strålar ut från ett girihmönsters centrum tio identiska och likbenta trianglar med vinklarna 36, 72 och 72 grader. Förhållandet mellan den korta och de två långa sidorna i en sådan triangel är det gyllene snittet. Eftersom vinkar på 36 och 72 grader är vanligt förekommande i girihmönstren, blir också gyllene snittet det. Kanske är det också anledningen till att girihmönstren får sitt harmoniska utseende.

Ett litet cirkelresonemang

Det är lätt att förledas tro att städer är organiska. Det räcker att se hur stor del som består av trä – och inte att glömma, människor; de är ju själva kärnan i varje stad. Även om man skulle kunna resonera att trähusstäder likaväl som stenhusstäder (i viktprocent) huvudsakligen består av sten och grus, så var det inte det jag menade.

Det är även lätt att förledas tro att städer växer enligt organiska mönster – eller, det vill säga, i organisk avsaknad av mönster –  att de breder ut sig av sig själva, sväljer böljande kullar, dämmer ut marskland och leder om floder, och att de gör så organiskt, utan planering.

Den världsberömda toskanska staden San Gimignano, skiss av Joseph Pennel, 1883

Den känsla (det är inte för inte människor nästintill vallfärdar till San Gimignano) som finns i en sådan, organisk, stad är något som många stadsplanerare försökt återskapa. Det är någonting i de vindlande gatorna som fångar och som trollbinder; inte bara det att de skyddar mycket bättre mot vind och kyla än de långa, breda avenyer som sedermera har blivit – och fortfarande är – moderna. Själv skulle jag förmoda, att ett mer detaljrikt arkitektoniskt formspråk är mindre känsligt mot att någon detalj försvinner eller förfars – om mönstret inte är uppenbart, blir det inte märkbart mindre uppenbart om en del av det uteblir – medan om man istället har en minimalistisk stadsplanering ser allting fantastiskt ut i datormodellen där det är helt och rent, men så blir det tyvärr aldrig i vår allestädes närvarande verklighet.

Men allt det där var ett stickspår, och ett alldeles för långt sådant också om man sätter den sidan till, för huvudnyheten är en nyhet som mer sanningsenligt skulle benämnas gammelhet numera, presenterad i denna artikel i SvD. Där presenteras nämligen teorin om att alla dessa fina, charmiga organiska städer inte överhuvudtaget var organiska, utan snarare frukten av mästerlig och rationell stadsplanering.

Medeltidens stadsplanerare var inte ensamma om att uppskatta cirkelformade gator, Royal Crescent i Bath, är ett exempel på det georgianska Englands arkitektur, även om just den här gatan nog inte får lä av sin cirkelform. En bit bort syns ytterligare en cirkelformad gata, The Circus.

Snarare, menar man, att vår uppfattning om den "organiska", medeltida staden är en nostalgisk missuppfattning, född ur jämförelsen av industrialismens rektangulära Manhattan och de raka gatorna i de romerska garnisonsstäderna med mysiga, ofta kulturminnesmärkta städer från 1000-talets våg av stadsgrundanden. Istället menar Klaus Humpert och Martin Schenk som skrivit den bok artikeln refererar, Entdeckung der mittelalterlichen Stadtplanung, eller ungefär "Upptäckten av medeltidens stadsplanering", att städerna ritades upp efter detaljerade stadsplaner bestående av regelbundna geometriska former: rektanglar, cirklar, trianglar, kvadrater och oktagoner.

Definitionen av en cirkel (var vänlig och plocka fram den högdragna rösten) är att alla punkter längsmed dess omkrets har samma avstånd till en och samma fixerade punkt i planet. Och det ger den en rad spännande egenskaper. För det första har den oändligt många hörn, vilket innebär att den ger mesta möjliga area med minsta möjliga omkrets. För det andra ger den ett behov, och en möjlighet, att bestämma π. Man skulle visserligen kunna finna rader av spännande egenskaper, men just denna leder oss in på något annat spännande – nämligen ytterligare en antik grekisk hatkärlek: Cirkeln och Sfären.

I den grekiska världsbilden, kom dessas perfektion näst efter det gyllene snittet (länk till tidigare inlägg); Aristoteles ansåg att hela universum var uppbyggt av en rad överlagrade sfärer med jorden i mitten, en vy senare övertagen av kyrkan; de antika grekerna var långt ifrån främmande från idén att jorden i sig skulle vara en sfär och Ptolemaios (och i synnerhet det efterföljande millenniets astronomer) gick långt i sina försök att bevisa att alla planeterna rörde sig i cirklar och cirklar på andra cirklar, cykler och epicykler, runt jorden. Den åsikten, bortsett från solens och epicyklernas plats respektive varande i det hela, hade för övrigt även Kopernikus. Pythagoréerna (länk till tidigare inlägg) lär dessutom har sett cirkeln som en symbol för själen.

Även om det ptolemeiska systemet fortsätter att ge nästan lika noggranna förutsägelser om planeternas plats på himlen, är dess komplexitet hisnande. Den spanske kungen Alfonso X, som försökte reda ut problemet, lär i desperation när planeterna fick över 40 epicykler var ha utropat att han om ha varit med vid skapelsen, så hade han kunnat ge några goda råd.

Men, liksom alltid och liksom med det gyllene snittet, fanns det en lite hake. De antika grekerna var nämligen av den åsikten, att alla tal skulle gå att uttrycka i bråkform, vilket, förargligt nog, inte är möjligt med varken φ, det gyllene snittet, eller π – även om många genom årens lopp har försökt; vissa har faktiskt kommit mycket nära. Till råga på allt är π transcendentalt, det vill säga är inte roten till någon algebraisk ekvation.

Cirkeln som konstnärlig form har uppskattats i många kulturer, kanske för att den, till skillnad från vår egen värld, har ett så klart centrum. Detta silkesföremål i mongolisk stil stammar från det medeltida Mesopotamien och är 79 cm i diameter.

Cirkeln återkommer genom vår kulturhistoria. Leonardo da Vincis vitruvianske man är ett exempel, andra är alla de cykliska förlopp som ständigt omger oss, liksom det berömda ekorrhjulet. Faktum är att de är så vanliga att det är lätt att förledas tro att allt är cykliska förlopp, för att, så att säga, sluta cirkeln.

Och slutligen vid närmare eftertanke: Om något inlägg, så kan detta omöjligtvis ha varit ett stickspår. Anledningen är enkel: jag har aldrig sett ett cirkelformigt sådant. För vändplatser räknas väl inte?

Det gyllene snittet under fem tusen år

Hunden, människans bäste vän? Inte då, det gyllene snittet låter sig inte besegras så lätt! "De lyckliga hundarna" av Richard Ansdell.

Alltsedan de kambriska havens värld har det funnits snäckor, anfäderna till dagens snäckor, de snäckor vars skal urmänniskorna plockade och beundrade längs stenålderns havsstränder, och de besitter en matematisk hemlighet. Fast deras koppling till det gyllene snittet är nog inte så vidare hemlig längre. Fortfarande, efter att ha levt i en värld där vi ser det gyllene snittet varthän vi än vänder våra ögon, verkar det aldrig upphöra att fascinera oss. Kanske är det just därför vi dras till det, kanske är det vår världs emblem. Och mer exakt är talet ett plus kvadratroten ur fem genom två, eller det gyllene snittet.

Att både snäckor och kottar, lika väl som solrosor och myriader av andra ting i naturens värld går att hänföra till det gyllene snittet var kanske just den inspirationskälla som ligger till grund för den konst och matematik som följt i dess spår. Både som proportion, det gyllene snittet, och som sidorna på en rektangel, den gyllene rektangeln, har talet följt med oss sedan urminnes tider. Rektangeln lär vara den skönaste möjliga, utvald av människor i alla kulturer. Och då måste den vara ett framgångsrecept för den som vill skapa slående konst.
Somliga tror att redan de gamla egyptierna kom underfund med detta i sitt sökande efter en byggnad som kunde överskrida barriären till livet efter detta - den som ställer sig mitt på en av pyramidernas sidor, förväntas komma fram till att avståndet till toppen, längs med ytan, förhåller sig med det gyllene snittet till tre decimalers noggrannhet till avståndet till pyramidens centrum. För den äldsta befästa användningen av det gyllene snittet får vi dock vänta ytterligare ett och ett halvt millennium, till det antika Grekland.

Gyllene snittet eller inte, ligger pyramidernas skönhet i deras matematik?

Man kan säga, att den grekiska matematiska traditionen sträcker sig från Thales från Miletos, via hans lärjunge Pythagoras och Pythagoras lärjungar tills Sokrates, Platon och Aristoteles. Däremellan finner vi Euklides, och, runt den tid då Parthenon på Akropolis i Aten uppfördes, skulptören Fidias. Fidias betraktades redan av romarna som en av Greklands mest briljanta konstnärer, med både ett av den antika världens sju underverk bland sina skapelser och de två statyerna av Athena, staden Atens skyddsgudinna, som då prydde templet, och deltog i att göra det världsberömt. Hans verk lever idag endast genom kopior, varav de flesta gjordes under romersk tid, men minnet av honom har idag fått en återfödelse genom att man under 1900-talet lät den första bokstaven i hans namn, den grekiska bokstaven φ, fi, beteckna den proportion som var pionjär med att använda. Det gyllene snittet skrivs därför ofta

Pythagoréerna höll det gyllene snittet som en gudomlighet i sin av talmystik uppbyggda världsbild, liksom π, men blev av båda djupt besvikna, när det upptäcktes att de var irrationella, och således gick på kors med en annan av pythagoréernas grundprinciper, att alla tal kan skapas genom att dela två heltal med varandra. Den uppfattningen fanns för övrigt i stort i hela det antika grekiska samhället, och det var därför inte så märkligt att grekerna vände sig till bråken när de försökte uttrycka tal som pi eller det gyllene snittet i siffror. Idag brukar vi ju benämna dem approximationer, men jag skulle kunna tänka mig att de antika grekerna i alla fall för en stund trodde sig ha funnit det exakta uttrycket. Likaväl kan man ju föreställa sig den antike grekiske matematiker som med ljus och lykta söker längsmed tallinjen av idel rationella tal; "Men det måste ju finnas någonstans här!". Men lika besvikna över det gyllene snittet som över pi behövde pythagoréerna inte bli; ett vanligt sätt att definiera det gyllene snittet på är faktiskt med hjälp av ett bråk:

där förhållandet a till b motsvarar det gyllene snittet, vilket man ser om man sätter in b=1, eftersom man då får a=φ; sätter man in b=2 får man a=2φ. Om man då just sätter in b=1 så får man istället en andragradsekvation, vars lösning är just det gyllene snittet:

Den visar på en av det gyllene snittets kännetecknande egenskaper, nämligen att φ i kvadrat är detsamma som φ+1. (Något man får fram om man adderar x+1 till vardera sidan.)

Ett fragment från en avskrift av Euklides Elementa från omkring 100 e.Kr., det matematiska grundverk som också innehåller den första matematiska beskrivningen av det gyllene snittet.

Den första matematiska beskrivningen av det gyllene snittet står dock att finna i Euklides Elementa, ett av matematikens absoluta grundverk. Euklides, utöver att han bland annat visade att det gyllene snittet är irrationellt, gav den kanske enklast möjliga geometriska definitionen av det gyllene snittet, den som inspirerade det matematiska uttryck som vi använde som startpunkt precis här ovanför. Euklides, som kallar proportionen för den ytterlighetens och medelvärdets förhållande, i fri översättning från engelskan, eftersom min antika grekiska tyvärr är i behov av allvarligt förbättringsarbete, definierar den genom att dra en rät linje och dela den i två, så att en kort och en lång del skapas. Han säger då att den korta förhåller sig till den långa biten med det gyllene snittet, ifall det råder samma proportion mellan dem, som det gör mellan den långa biten och hela sträckan. Rent och elegant, men i behov av en illustration:

Euklides definition av det gyllene snittet; där proportionen mellan a och b är densamma som proportionen mellan a och hela sträckan, a+b. Definitionen är fortfarande, med över två millennier på nacken, en av de mest använda.

Det skulle dock dröja mer än tolv hundra år innan en man upptäckte vidden av det gyllene snittets nära koppling till talens självaste natur; hans namn var Fibonacci. Boken han lät publicera år 1202 var banbrytande på många sätt (se detta inlägg), inte minst för den studie på kaniner han beskrev. Varje kanin, enligt Fibonacci, föder en ny kaninunge per månad, som tar en månad att växa upp innan den skaffar egna kaninungar. Onödiga komplikationer som att det måste vara två kaniner för att det överhuvudtaget skall bli kaniner skalade Fibonacci bort. En kaninunge kommer därför inte att skaffa någon kanin månad ett. Månad två gör den dock så, och då finns det två kaniner. Men den nyfödda kaninen är för ung, och nästa månad föds det fortfarande bara en kanin, och det finns tre kaniner. Men då finns det med en gång två kaniner som skaffar kaninungar, och nästa månad finns det fem kaniner, tre vuxna och två ungar. Följaktligen finns det månaden därpå fem kaniner, sedan åtta, tretton, tjugoett och trettiofyra. Fibonaccis talserie är skapad.

Men det förbluffande är fortfarande kvar; om man delar ett fibonaccital, som vi kallar F(n), med fibonaccitalet innan, F(n-1), får man, ju större fibonaccital man väljer, en kvot allt närmare phi, det gyllene snittet. Vi kan se att 2/1=2; 3/2=1,5; 5/3=1,66...; 8/5=1,6; 13/8=1,625; 1,61538...; och så vidare; 39088169/24157817=1,618033989... om x är kvoten mellan ett fibonaccital och det förra, så får vi

Beviset var dock inte Fibonaccis förtjänst, utan utformades av Johannes Kepler, ett århundrade senare. Ungefär samtidigt publicerades den första decimalapproximationen av det gyllene snittet, av Michael Maestlin, år 1597, istället för de bråk som grekerna försökte fånga det gyllene snittet i, och som Euklides visade var omöjligt, ändock är det lika omöjligt att skriva talet som ett decimaltal.

Under upplysningen fann man många exempel på det gyllene snittet i naturen, som gick väl i linje med tidens melodi: att världen är matematisk som ett klockverk. 1835 benämndes proportionen för första gången det gyllene snittet, istället för Euklides ytterlighetens och medelvärdets förhållande, och på nittonhundratalet fick Fidias ge namn åt förhållandet. Men det gyllene snittet ligger alltför nära vår värld för att försvinna med den deterministiska, förutsägbara och urverkslika världsbilden, och dyker upp till och med i Roger Penrose mönster och Dan Shechtmans Nobelprisbelönade kvasikristaller. Men det är en annan historia.

Är det gyllene snittet med och leder oss in i en fjärde rumsdimension? En legering av zink, mangan och holmium uppvisar ett oregelbundet mönster med det gyllene snittets proportioner. Bild: Wikimedia Commons-användare Materialscientist, CC BY-SA 3.0

För exempel på det gyllene snittets förekomst i geometrin, se den här externa sidan.

Den gyllene rektangeln

Heras eller Poseidons tempel, därom tvista de lärde, i den etruskiska staden Paestum, Italien. Byggdes gjorde det under den tid då Paestum, staden som en gång i världen var känd för sina rosor, var en grekiskt koloni. Med sina 2000 års historia är det ett gott exempel på hur de antika grekerna använde det gyllene snittets proportioner - i tempelfasaden kan man se många gyllene rektanglar.

Den grekiska antikens guldålders mest namnkunniga författare, dramatiker, konstnärer och skulptörer: Fidias, Theukydides, Myron, Polykleitos, Euripides, Sofokles, Aristofanes, Sokrates, Anaxagoras upplevde alla Atens blomstrande, Parthenons uppförande, och den grekiska kulturens spridning över medelhavsområdet. Med sig från Grekland tog dessa kolonisatörer arkitektoniska och konstnärliga ideal, uppfattningar om de perfekta proportionerna, och om den gyllene rektangeln.

Det sägs att fortfarande efter snart två och ett halvt millennium, väljer en människa mellan ett antal olika rektangulära former den som mest liknar den gyllene rektangeln. Fortfarande används den i arkitektur och konst, och det mest kända exemplet är säkerligen Mona Lisas matematiska anletsdrag. Enkelt definierat, är en gyllene rektangel en rektangel där långsidans relation med kortsidan är det gyllene snittet, det vill säga 1 till φ ≈ 1,618..., eller mer exakt,  φ = x, där

(Mer om matematiken bakom det gyllene snittet står att finna i det här inlägget.)

Vi omges bokstavligen av gyllene rektanglar, från de antika templen, som Parthenon på Akropolis eller templet i Paestum, via Leonardo da Vincis Mona Lisa, vars berömda skönhet förstärks av berömdheten hos hennes matematiska proportioner, till Le Corbusiers arkitektur. Gyllene rektanglar och det gyllene snittet, proportionerna mellan kort- och långsidan i rektangeln, är minst sagt flitigt använda i konsten, och har varit så sedan mycket länge. Efter att se den i så mycket, och så ofta, är det kanske inte så märkvärdigt, om man får tro att vi upplever rektangeln som den mest fulländade formen.

Många av da Vincis verk visar på den nära kopplingen mellan konst och vetenskap, men få så som Mona Lisa och den gyllene rektangeln. Ytterst är en gyllene rektangel, som precis passar runt ansiktet, om den delas i en kvadrat bildas ytterligare en gyllene rektangel, och i sin tur kan delas; kvadraterna kan sedan placeras på olika sätt i den stora, nedre kvadraten, och passar alla till ansiktets olika former. Grafik: Juan ángel Paniagua Sánchez, CC BY 2.5.

Vissa hävdar att detta förhållande har sina rötter i evolutionen; under vår historia på savannen har de gynnats som snabbt kan blicka ut över den mest relevanta delen av vårt synfält för att se byten eller rovdjur. En av dem som förespråkar denna förklaring är Adrian Bejan, som menar att vår uppskattning av formen beror på tiden det tar att spana av synfältet i horisontell och vertikal riktning. Relationen mellan dessa två hastigheter, hastigheten som vi undersöker vår omvärld i vertikal respektive horisontell riktning, anser han stämmer med det gyllene snittet. Därför blir den rektangel som vi snabbast ser, och i dess mest primitiva kontext kan söka av efter potentiella faror eller möjligheter - eller på den paleolitiska savannen, rovdjur eller byten - just det, en gyllene rektangel.

Därutöver har många djur proportioner som påminner om det gyllene snittet; hur solrosfrön är arrangerade är ett berömt exempel; proportionen mellan avståndet från golvet till naveln respektive golvet till hjässan likaså. Därför finns det de som menar att det gyllene snittet är speciellt platseffektivt, energisparande eller till och med inbyggt i materians innersta.

Solrosen har inte ensamrätt på sina gyllene proportioner; här en skivtaklök från Göteborgs botaniska trädgård som gör den högresta sommarblomman äran stridig. Foto: Max Ronnersjö.

Sedan finns det naturligtvis de som tvivlar också - så många sätt att mäta, och så många sätt att mixtra med proportionerna, menar man, vore det snarast märkligt, om inte de flesta ting på ett eller annat sätt uppvisar ett eller annat gyllene snitt - men varför fördärva en god historia? Obestridligt är ju ändå, att talet uppkommer många gånger om i vår värld, och inte minst inom matematiken.

Tvivel åsido, har ändå få teman i matematiken genom historiens lopp visat sig så värda talesättet "kärt barn har många namn". Förutom just gyllene, har snittet kallats såväl gudomligt som extremt och genomsnittligt. Under 1900-talet har talet förlänats en symbol, φ, den grekiska bokstaven fi, efter den antike grekiske skulptören Fidias inital. Fidias är en av de tidigaste och kanske mest flitiga av proportionens användare, berömd för att ha skulpterat bland annat Zeusstatyn i Olympia, ett av antikens sju underverk. Tyvärr har dock alla skulptörens många mästerverk blivit förstörd långt innan vår tid, så spekulationer om vilka decimaler proportionerna har, är och förblir vanskliga, alla romerska och sentida kopior till trots.

Till Pythagoras och hans anhängares enorma förtret, är det gyllene snittet ett irrationellt tal. Antikens människors misstro mot denna sorts tal visas redan i dess namn, som direktöversatt betyder ett ologiskt tal. Pythagoréerna trodde, i likhet med de flesta greker vid denna tid, att alla tal gick att skriva som bråktal; man skulle helt enkelt kunna mäta upp talet som ett exakt avstånd endast genom att lägga enheter av samma storlek på rad - det går ju bra med nästan allt mellan himmel och jord, en sten kan mätas upp genom att lägga fem fem gånger mindre stenar på rad bredvid och ett tolv millimeter brett sandkorn kan mätas med tolv enmillimeters eller sex tvåmillimeters sandkorn. Men med pythagoréernas två mest heliga tal, pi och fi, var detta av någon anledning omöjligt - likaså med roten ur två, resultatet av den enklaste och mest rena triangeln, med båda kateterna lika med ett, om man använder mästaren Pythagoras egen sats. För en from pythagoré verkade nog undergången hotande nära, när själva talen som de dyrkade tycktes vända sig emot dem.